medei

Nu (läs: igår) har jag läst klart den sista boken, Luftslottet som sprängdes, i Millennium triologin av Stieg Larsson. Det känns skönt att jag äntligen har läst ut den och det kanske inte är ett så bra betyg. Men böckerna (Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes) är bra. Handlingen är bra och man gillar karaktärerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Men ändå har det stundtals nästan varit omöjligt att läsa vidare. Vet inte om jag är seg eller vad det är frågan om, men jag hänger verkligen inte med. Alla dessa personer och deras livshistora. Jag kommer t ex inte ens ihåg vem flera av personerna är. Alltså om de tillhör polisen, RPS/Säk, Säpo, Millenium eller Milton Security. Vilket gör det lite förvirrande ibland och veta om det är en skruk eller inte. Eller okej folket på Millennium och SMP har jag nog koll på.

Sen har jag kommit fram till att Mikael Blomkvist är en riktig kvinnokarl men ett självförtroende som heter duga.  Hur många nya kvinnor ligger han inte med? Och fort går det också. Rak på sak bara: - Jag är attraherad av dig, ska vi knulla? Beter sig folk så här i Stockholm? För det gör vi väl inte i Örebro?

Alla har sånna sjuka självförtroenden i boken att jag måste irritera mig på dem. Det slog mig nu när jag läste i slutet av boken. Hmm.

                     

Sammanfattningsvis så får Män som hatar kvinnor 4 av 5, Flickan som lekte med elden 3,5 av 5 och Luftslottet som sprängdes 3 av 5 i betyg. Och då är jag nog snäll. Men som sagt är det en jävligt bra handling och stundtals är det som om man försvinner in i boken, men oftast inte.