medei

Jag har funderat lite.. Jag tror jag var 16 eller kanske 17 när jag sa att jag ville ha en tatuering. - Aldrig, sa mamma, vänta bara tills du fyllt 18 så får du se att du ångrat dig. Jovisst! Några dagar efter min 18 års dag gick jag till Waterproof och där gjorde jag min första tatuering, ont gjorde det och eftersom jag är nål och blodrädd svimmade jag t.o.m. (var inte första gången jag svimmade i mitt liv, hade gjort det ett antal ggr innan, bla. på en biologilabb när vi skulle ta blodprov i fingret (!), på Hultsfred, när jag piecra naveln, om man ska nämna några gånger). Jag tror jag nöjde mig med min lilla ängel på ryggen ett ganska bra tag. Men sen kände jag att jag vill ha en till! I slutet av december förra året gick jag till Stardust och beställde en tid, blev lite besviken för jag fick en tid veckan efter nyår, jag hade ju helt velat vara tatuerad till nyår. Den här gången blev det vädurtecknet på högerhandled. Och hör och häpna - jag svimmade inte! ;) Kommer inte ihåg hur länge jag höll mig innan jag började fundera på nästa.. I maj var jag iallafall tvärsäker på att en till måste jag ha. Men under hela maj och sommaren hade jag dåligt med pengar, men nu när det är höst har jag kommit ikapp med ekonomin, så jag gjorde ett återbesök på Waterproof, där jag gjorde min tredje tatuering (4 stjärnor till höger över ängeln)..

Det är mina tre tatueringar jag har nu.. Men 1 ½ månad senare vill jag göra en till och en till och en till. Mest är jag inne på stjärnor, vill ha strax över ena fotknölen och sen låta de vandra ner på foten (som ett stjärnfall). Jag vill även ha stjärnor längs hela sidan, från bröstet till höften. Vill även ha någon slags blomranka på vaden och något mer på ryggen..

Jag tror inte att det hela är så ovanligt. Att när man väl börjat tatuera sig vill man inte sluta. Visst kommer jag sluta någon dag, men först vill jag ha allt jag listat upp, jag är inte den där tjejen som skulle tatuera hela kroppen. Men det känns ändå som att jag vill bara ha mer!

Nu börjar jag svamla känner jag. Men det jag vill komma fram till är att jag tror att om man väl en gång börjat tatuera sig så vill man fortsätta, trots smärtan och allt!
Kan man påstå att tatueringar har blivit en drog?
Haha låter lite dumt, men tänk efter själva.
Ja, det finns säkert hur många som nöjer sig med en tatuering, men jag tror att det blir allt ovanligare. Folk kanske bara har en tatuering och inte gör någon mer, men innerst inne skulle de nog vilja göra en till, eller? Eller kanske det bara är en trend just nu?

Jag trodde aldrig att jag skulle våga tatuera mig, men det gjorde jag och nu är jag fast!